För några veckor sedan upptäckte jag initiativet Matkassen på Facebook och nu har jag för första gången fått möjlighet att hjälpa någon i mitt närområde. Jag har inte några stora summor till mitt förfogande, min lön är låg för det jobb jag utför (det vill säga inte marknadsmässig eftersom jag jobbar med välgörenhet) och större delen av den är nu utbytt mot sjukpenning. Därför skrev jag när jag tog på mig att hjälpa att min smärtgräns låg på 300-400:- men när jag fått kontaktuppgifter och förstått vad personerna behövde slutade kvittot från lokala mataffären på nästan 500:-. För de här människorna hade inte mer mat kvar än lite pasta, och de var hungriga. Jag skriver att de var hungriga, nu har de fått hjälp med mat både av mig och av andra. När jag satt i bilen hem vällde mäktiga känslor fram och jag pratade högt för mig själv i bilen för att inte börja gråta. Jag vill inte vara en del av ett samhälle där Matkassen behövs. Förstå mig rätt, det är ett fantastiskt initiativ, eldsjälarna bakom gör ett galet viktigt jobb och jag tror det väcker människors tankar liksom deras medkänsla när de läser om hur stor skillnad en kasse mat och några begagnade klädesplagg faktiskt gör. Men jag vill inte att det ska behövas. Nu när det behövs stödjer jag helhjärtat projektet och uppmuntrar er alla att gilla Matkassen samt sprida informationen vidare till vänner ni tror kan hjälpa till. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och när mitt hjärta är darrigt och utan skal väljer jag att se glädjen i all vacker generositet och medmänsklighet som frodas kring detta fina smarta projekt. Så om du inte redan gör det: gilla Matkassen nu.
